Känns mycket svårare att komma på något att skriva om här än i vår blogg, men jag ska göra så gott jag kan!
Kan ju börja med att visa en bild på oss:

Foto: Tove Karlsson
(svettig efter bus i hagen)

Sen kan jag berätta lite om vår historia, för det finns trots allt dem epona medlemmar och icke medlemmar som inte vet speciellt mycket om oss som ekipage och som bästa kompisar.

Jag fick Zäter av mamma och pappa hösten 2006 från Roknäs av en gammal "gubbe" även känd som min låtsas mosters svärfar.
Zäter var då 10år fyllda, en oinriden travhäst som hade haft en mindre framgångsrik karriär på travet.
När vi bestämde oss för att köpa honom hade hans "skötare" sagt att han eventuellt hade blivit riden några gånger innan men 3år senare ändrades den historien, jag fick veta mer och mer om Zäters bakrund och jag hittade orsaker till hans gammla oönskade beetenden.

Hösten 2006 var jag 12år, jag hade ridit på ridskola regelbundet sedan jag var 8år men hade alltid haft ett starkt intresse för hästar redan innan mamma gav med sig och satte in mig i en ridgrupp på Jonsgården i Norrfjärden.
Min storasyster höll på med hästar innan jag började på ridskolan och vi har en heldel filmklipp hemma där jag går springer omkring hejvilt i stallet med förstor hjälm på huvudet och ett ridspö i handen, fastän jag har sett klippet säkert 100ggr så är det lika roligt varje gång. Jag tror jag var runt 3år, vi bodde i Vänersborg på den tiden. Som tur var, så var ridskolehästarnar ruskigt snälla som inte sparkade ihjäl mig när jag utan förvarning sprang in i en spilta där det stod en stor kolsvart häst som säkerligen undrade "Vad i h-vete gör du här med spö och hjälm, din lilla pyssling?"

Jag kan ju dock tala om för er redan nu att jag var en riktig liten busunge när jag var yngre så denna händelse var nog en av de minst "farliga" händelserna jag utsatte mig själv för.

Tillbaka till Rokå Zäter! Hur kom det sig att jag valde just en oinriden gamal travhäst och inte en välutbildad läromästare?
Ja, svaret är dumt men enkelt skulle jag väl uttrycka det, mina förräldrar är inte direkt hästkunniga. De har ridit på Piteå ridklubb någon termin var innan min lillebror kom till världen men sen gav dem upp, varför? Det undrar jag med.
Pappa hade i allafall lovat mig en egen häst i början av år 2006, prisklassen skulle vara så låg som möjligt och pappa var ute efter en pigg och fräsch häst som ville galoppera på ordentligt. Låter det farligt? det kommer mer..
Så mot våren började vi leta efter en passande häst, jag sprang hem efter skolan varje dag och det första jag gjorde var att gå in på internet och skumma igenom varenda hästannons jag kunde hitta på hästar i norrbotten, det kom upp de ena varmblodet efter det andra men ingen som passade in på mina krav.
Jag fick själv ringa på annonserna jag blev intresserad av och fråga det jag ville ha svar på eftersom att verken mamma eller pappa förstod sig på.

Det tog några månader och jag fick provrida det enda varmblodet piggare än de andra, unghästar och även någon gamal läromästare till ponny som hade haft fång och allt möjligt, ponnyn var underbar på många sätt och vis men vi var ute efter en något yngre och friskare häst än ett 19årigt tjockt sto.
En av varmbloden jag provred var vi även nära på att köpa, de var nog den bästa hästen vi tittade på skulle jag tro, lugn och kunde galoppskenkeln och allt jag förväntade mig att den skulle kunna. Vi skulle till att hämta 1 vecka efter vi varit och tittat på den då ägaren ringde och hade ångrat sig, tagit bort annonsen och skaffat sig en skötare i byn istället.
Jag vart helt förkrossad, jag trodde aldrig att jag skulle hitta drömhästen, jag började mer eller mindre ge upp och mina kompisar började tvivla på att jag någonsin skulle köpa häst, vilket satte en stor press på mig dessutom.

Pappa,jag och stora syster hade varit i skogen och plockat lite lingon när vi kom hem och fick den glada nyheten att jag skulle få fara och provrida Martins Nordsvensk i Roknäs. Jag hade ingen aning om vem Martin var och sen när jag fick reda på att det var min låtsas mosters svärfar stod jag som ett frågetecken, Har han häst???
Ja, tydligen så hade han han det, och han var för gamal för att behålla denna häst så moster hade övertalat honom om att jag skulle få provrida honom före de satte ut någon annons på honom eller skickade honom till slakt.

Så den 16 September (tror jag att det var, minnet är inte på topp!) for vi till Roknäs där jag fick provrida Rokå Zäter.

I hagen med lite snö i, där blev Zäter riden för första gången i hans liv.
bilden är dock tagen våren 2009.

Jag kommer ihåg att de första min syn mötte var en stor, kraftig nordsvensk som gav mig en obehaglig känsla. Jag var bomb säker på att han skulle sticka iväg med mig eller hitta på andra dumheter men de gjorde han inte. Han stack visserligen iväg på gården lös när Robert öppnade hagen men när vi väl fick fast honom så gick det ganska bra.
Robert tog bilen och hämtade två sadlar medan jag borstade honom och gruvade över hur jag skulle ta mig upp och om han skulle sticka iväg med mig eller inte?
Vi slängde upp en sadel, drog åt sadelgjorden, ingenting hände, tränset på och på någon sekund hade pappa hjälpt mig upp på i sadeln. Jag smackade försiktigt på, ingen fara skedd, han började gå med bestämda steg mot hagen. Vi skrittade runt, travade och all nervositet släppte, de var som om vi var ETT, jag minns att jag frågade om han kunde galoppskenkeln, fick ett oklart svar att jag kunde ju pröva.
Jag fattade galoppskenkeln, han fattade ingenting, jag drev och bankade med skenklarn och gjorde alla möjliga ljud med munnen till han tog ett par galoppsteg, då kände jag lyckan i hela kroppen.
Det var honom jag ville ha, just honom! Han var lättlärd hade jag bestämt mig för och han var lugn och kändes trygg och säker att rida på.
Sen kom givetvis förklaringen till hans lugn "Jag var ute och körde någon mil igår", ropade Robert.
Ja, okej , tänkte jag, inget mer med det.

Kvällen därpå runt kl.20.30  kom Zäter till Kyrkstallet i Hortlax, han var så otroligt snygg när han sakta klev ut ur transsporten med höga steg, krökt nacke och en lång halvlockig man som fladdrade med vinden.
"Han är min"

Vi spolar fram bandet lite!
Jag hade haft Zäter på prov i 3veckor, de hade då både hunnit gå bra och dåligt, syrran som egentligen skulle hjälpa mig med honom gav upp efter 2a dagen, hon han inte ens provat rida honom, för att hon var för rädd för honom.

Efter att ha skrivit på ägarkontraktet blev allt genast mycket värre, Zäter började "testa" mig men efter ett halvår av svett, envishet och tårar så tog vi oss äntligen ifrån gården utan att han kastade sig i dikena, halvstegrade i nerförsbackarna, stod fastfrusen i backen och vägrade gå framåt och  de gånger jag red ut med andra hästar så satte han av i full galopp utan någon som helst kontroll.
Under de två första åren med Zäter hade jag Maria Bergström som ridlärare, en super gullig tjej som hjälpte oss otroligt mycket och stöttade oss igenom de tuffa tiderna.

Sommaren 2007 började allting gå framåt med en hiskelig fart, vi kunde till och med rida ut själva utan att han stannade och fjantade sig! :D

Vintern 2007-2008 började vi träna lite NH för Maria och sedan även på egen hand.

Zäter började acceptera mig mer och mer som ledare och detta var början på någon speciellt.

Sommaren 2008 hände det en heldel saker, Zäter hade lärt sig några roliga trick och vi sprang omkring i paddocken och hade roligt :) vi for även på kurs för Craig Stevens och böt ridstil helt och hållet!
Vi började mer eller mindre om på nytt.

Hösten 2008 började vi även kursa för Lena Daius, en toppen ridlärare! Det började gå framåt för oss.
Jag  lärde även känna massa nya underbara människor och blev medlem i Epona Ryttarsällskap, inga hästmänniskor har någonsin stöttat mig och Zäter och uppmuntrat så mycket som epona medlemmarna har gjort!
Dem är helt underbara!

Vintern 2009 började vi rida lektion för Birgitta Ceder, vilket vi fortfarande gör! Birgitta är även hon en toppen lärare som lyssnar, tycker och tänker och kommer med smarta tips! Hon har hjälpt oss otroligt mycket med allt från ridningen till sadelbekymmer till massage till foderstat.......


Hösten 2009 började vi hoppträna lite smått på Piteå ridklubb vilket vi bara han med 3ggr innan han skadade höger framben och blev stående i 4månader då vi bara fick gå ut och gå korta promenader tills veterinärerna kom fram till vilken behandling han skulle få och idag är han äntligen frisk!
Jag kommer dock inte börja hoppträna på PRK igen, det var inte min och Zäters grejj riktigt. Zäter är tokigt i hoppning och det är det som är problemet, jag tappar kontrollen när han ger gärnet mot alla hinder och höjder.
120cm tar han med lätthet..

Vintern 2010 började vi om med Birgitta träningarna efter att ha "vilat" i 4-5månader, han var som en ny häst efter all vila, inte ett enda bakslag på flera veckor!
Han är mycket mjukare och har fått ett finare steg också har jag märkt :D
Det är ett nöje att träna dressyr med honom nu, dressyr är roligt!

Och till sommaren planerar vi att visa Craig Stevens en gång för alla att vi minsann inte gav upp med klassisk dressyr och visa hur långt vi har kommit på dessa 2år! Det ska bli super roligt att få visa upp vad vi har lärt oss :)!

Jag vill tipsa er som aldrig har provat på klassisk dressyr att prova på det! Det är otrolgit roligt, enkelt och logiskt!




Det var min och Rokå Zätes sammanfattade historia, jag säger som de flesta andra hästägare:
Min häst är bäst! och jag är så otroligt stolt över mig själv och över Zäter, jag ångrar inte mitt hästköp för 1 sekund och vi försöker ta vara på varenda dag vi får tillsammans.